Betraktelse över Luk 4:1-13

Lukas 4:1-13

1Jesus återvände från Jordan uppfylld av helig ande, och ledd av Anden var han fyrtio dagar ute i öknen, 2där han sattes på prov av djävulen. Under hela denna tid åt han ingenting, och när den var slut blev han hungrig. 3Då sade djävulen till honom: ”Om du är Guds son, så befall stenen där att bli bröd.” 4Jesus svarade: ”Det står skrivet: Människan skall inte leva bara av bröd.”

5Djävulen förde honom högt upp och lät honom i ett ögonblick se alla riken i världen 6och sade till honom: ”Jag skall ge dig all denna makt och härlighet, ty den har lagts i mina händer och jag kan ge den åt vem jag vill. 7Om du tillber mig skall allt detta bli ditt.” 8Jesus svarade: ”Det står skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.”

9Djävulen förde honom till Jerusalem och ställde honom högst uppe på tempelmuren och sade: ”Om du är Guds son, så kasta dig ner härifrån. 10Det står ju skrivet: Han skall befalla sina änglar att skydda dig, 11och: De skall bära dig på sina händer så att du inte stöter foten mot någon sten.” 12Men Jesus svarade: ”Det heter: Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov.” 13När djävulen hade prövat honom på alla sätt lämnade han honom för en tid.

Jesus prövades, så prövas även vi. Även om vi inte leds ut i öknen så finns det otaliga prövningar i vår vardag, vi behöver inte ledas ut i öknen för att prövas av djävulen. Jesus frestades och på samma sätt så frestas även vi, men det finns en avgörande skillnad mellan Jesus och oss, skillnaden är att han är Jesus och vi är vi, han är fullkomligt Gud och fullkomligt människa, vi är endast människor, han är syndfri, vi är syndiga, han är den enda rättfärdige, vi är alla orättfärdiga.

Jesus lyckas motstå frestelsen, han lockas inte av hunger, han kan inte tänka sig att tillbe någon annan än Gud Fadern och han sätter inte Herren sin Gud på prov.
Vi däremot vi har det inte alls lika lätt, hungern begränsar sig inte endast till mat, utan vi hungrar efter mycket: makt, rikedom, materiella tillgångar. Makt över andra människor och habegär efter materiella ting blir lätt mer än bara ett intresse, vi faller för frestelsen och frestelsen tar över, mammon blir vår herre istället för Gud.
På så vis så klarar vi inte heller den andra frestelsen, Gud blir inte vår enda Herre, det är inte endast honom vi dyrkar, utan vi dyrkar världsliga ting istället, dessutom så dyrkar vi oss själva, vi blir våra egna Gudar. Nu när vi har alla materiella prylar och egendomar så behöver vi ju inte Gud för något, vi kan ju klara allt själv, tror vi i alla fall, det är ju faktiskt vad reklamen säger.

Genom vår självrättfärdighet så prövar vi Gud varje dag i våra liv, vi lever inte efter hans vilja utan vår egen, vi följer inte hans beslut utan vill fatta egna istället, vi tror i vårt tillstånd att vår vilja och våra beslut är bättre än Herrens, han som har skapat både himmel och jord och som styr dem som han vill. Vi prövar vår Herre genom att anta att han ska förlåta allt det som vi gör, även om vi när vi gör det vet att det är emot hans vilja. Vi säger ”Gud är större” inte med en förhoppning på barmhärtighet utan med ett krav på rättfärdighet.

Men vad är detta tänker ni kanske nu, vad är detta för en lagens man, vet han inte att vi är fria i Kristus, har han inte hört det frigörande evangeliet!? Jodå även denna man har nåtts av det glada budskapet, även denna man har fått höra om friheten i Kristus. Men denna man vet också att lag och evangelium hör ihop, att det inte går att förstå evangeliet utan lagen och att lagen bara leder till gärningslära och sjävrättfärdighet utan evangelium. Om vi inte har lagen som en måttstock att mäta oss själva emot så ser vi ju inte att vi behöver hjälp, om det inte finns något rätt eller fel för människan så är vi heller inte i behov av frälsning, då handlar ju varje människa efter sina egna nycker utan några som helst påföljder eller repressalier. Utan lagen så blir evangeliet överflödigt, för varje person blir ju sin egen härskare och herre. Evangeliet är inget historielöst glädjebudskap, det är något nytt, men inte historielöst. Evangeliet kommer ju till en fallen värld, en bedrövad mänsklighet, det landar i ett hjärta som bara ser mörker och fyller det med ljus. Lagen med måtta är alltså inte av ondo, utan lagen med måtta och i samband med evangelium gör inget annat än att öppna människan för glädjebuskapet och förhärliga Gud och hans största gärning för människan.

Genom att vi blir medvetna om våra synder genom lagen så blir evangeliets budskap så mycket större, först då kan vi i tro och hopp om barmhärtighet ta emot det verk som Jesus förverkligat för oss på korsträdets stam. Först då kan det hjärta som bara är fyllt av bedrövelse och mörker fyllas med hopp och ljus som strålar som solen. Först då kan vi säga: Jesus allena. Inte lagen allena eller evangelium allena, utan Jesus allena. Jesus allena var den som kunde motstå frestelsen, Jesus allena var den som kunde gå den smala vägen, Jesus allena är sanningen, vägen och livet, Jesus allena är den som kunde oss frälsa!

Högkyrklighetens (hög)mod.

Läste igår något som gjorde mig ärligt talat förbannad. Ni som känner mig privat eller läser den här bloggen vet att förbannad är mer eller mindre ett normaltillstånd i min vardag, men men. Åter till det upprörande ämnet. Jag är en frekvent läsare av olika bloggar, jag läser speciellt dom som handlar om kristen tro, och då skrivna av människor från alla traditioner, högkyrkliga, lågkyrkliga, katolska, folkkyrkliga, you name it. Men igår var jag inne på en av dessa högkyrkliga bloggar och läste och blev både irriterad och ledsen. I det blogginlägg som jag läste så ifrågasattes EFS (Evangeliska Fosterlandsstiftelsen) både svenskkyrklighet och dess kyrklighet överhuvudtaget vad jag tyckte i alla fall, och detta utifrån kriteriet att det inte var tilltäckligt högkyrkligt, eller rättare sagt hade rätt form av högkyrklighet. Jag vill nu svara genom att ifrågasätta högkyrklighetens nödvändighet eller relevans. Varför kritisera en rörelse som vill verka med Bibeln som grund för att människor ska hitta en personlig relation till sin frälsare, verka för lekmännens engagemang som kristna utanför och i kyrkolokalen och som vill bedriva mission efter Jesu befallning? Är det kanske inget annat än avundsjuka? Man betonar istället för dessa ovannämda ting vikten av olika rörelser och gester i kyrkorummet, klädsel och sakramentalier, hur viktigt det är att prästen har mycket makt och att det är av enorm vikt vilket kön ämbetsinnehavaren har. När man sätter vikten av ”kyrkan som traditionsbärare” och den enskilda ämbetsbärarens kön framför att lyssna till och sprida Ordet och omvända tron till handling i vardagen, då tror jag att man är fel ute. Det är klart att avundsjukan slår till när folk börjar se igenom charaderna som ibland bedrivs i koret, när folk vill höra den rena förkunnelsen och sätta den i praktik istället för att lyssna till vad svartrocken säger som tror att det är ämbetet och inte Gud som talar i predikstolen. Det är klart att avundjukan slår till när man ser något som man själv inte kan uppnå, då man inte förlitar sig på Ordet, Gud och den helige Ande, utan tror att Guds handlande är beroende av mänskliga gester, sakramentalier, och vilket kön prästen har. Ursäkta att jag låter bitter men om man inte kan visa att man gör någonting bättre själv då ska man banne mig inte klaga!

De andliga sångernas och psalmernas betydelse.

Under veckan som gått så har en het debatt rasat i media om det är rätt eller fel att förbjuda andakter och psalmsång på olika demens och serviceboenden. Enligt mig så är det inte bara fel, det är förkastligt! Den andliga sångens och psalmens betydelse för människor över hela jorden är av enorm vikt. Jag skulle vilja kalla detta otyg som man nu håller på med för dess rätta namn, förtryck och ett hot mot den religionsfrihet som finns i det avlånga landet Sverige.

För många människor (inklusive mig) så är de religiösa sångerna ett uttryck för min religion, och ett av många sätt genom vilket man prisar Gud. En sång är (vilket många musiker säkert kan intyga) inget dött objekt, sång och musik är något som är levande, något som ger uttryck för vad man känner innerst inne, saker som kan vara svåra att uttrycka på något annat sätt. Den andliga sångerna och psalmerna är en minst lika stor del av den kristna gudstjänsten som bibelläsningen eller förbönen. Det är ett sätt för oss som är kristna att uttrycka vad vi tror på, ett uttryck för den glädje och de böner som vi vill frambringa till Gud. Att ta bort denna möjlighet för de som är svagast och inte alltid orkar säga emot och kämpa för sin sak är inget mindre än förtryckande av deras religionsfrihet, speciellt när de ofta inte har fått möjlighet att välja denna vårdplats själva. Näe även de som lider av demens och hög ålder ska ha möjlighet att uttrycka sin religion genom de medel som passar bäst för dom.

Detta är inget annat än ännu ett steg mot ett samhälle som blir historielöst, kallt och ännu mer religionsfientligt. Först tas skolavslutningar, lucia och påskfiranden bort, nu tar man bort andakterna och sången för de äldre. Vi får väl se hur länge vi får samlas i egna lokaler för att fira Gudstjänst och hur länge till man får trycka Bibeln på svenska.

Jag avslutar detta blogginlägg genom att dela med mig av Paulus ord från Rom 12:12, Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen.

Soli Deo Gloria!

Predikan Maria bebådelsedag.

http://db.tt/zjG7QD89

De relevanta frågorna i livet…

Sitter på tåget påväg till bror min i Boden och har lite tid över att fundera på de viktiga sakerna i livet. Detta samtidigt som jag läser olika personreportage i Dagens Nyheter. Frågan som jag konfronteras med är när jag läser samma gamla vanliga standardfrågor i den lilla faktarutan som brukar finnas bredvid artikeln. Varför är det så himla tråkiga frågor som ställs, dessutom ganska så orelevanta så som bostad och yrke, svaren på dessa har man redan om man ser vilka som brukar figurera i DN:s personreportage: Sthlm och kändis av ngt slag brukar vara svare på ovannämda frågor. Jag skulle tycka att det var betydligt mer relevant och intressant men andra slags frågor. Frågor som: Favoritviolinist? Vinkyl eller rumstemperering? Kaftan eller kofta? Android eller Apple OS? Frågor som man stöter på i vardagen istället för ngt man lika gärna kan hitta svaret på på Eniro.
Då det inte är så troligt att jag kommer att figurera i DN:s personreportage den närmaste tiden, även om man kan tycka att sådan uppmärksamhet ubland förtjänats Så ger jag mina svar på mina egna frågor i detta medium istället.
Favoritviolinist: Itzhak Perlman.
Vinkyl eller rumstemperering: Vitt i vinkyl och rött i rumstemperatur.
Kaftan eller kofta: Kaftan.
Android eller Apple: Android.

Svaren kanske bara är intressanta just för mig, men det är ju min blogg så jag gör ju som jag vill, och vad ska man annars göra på ett 3 timmar försenat tåg?

Glassclownen!

Glassclownen den laktosintolerantes svurne fiende!

Bibelfundering

Bibeln, den kristna kyrkans urkund, Guds ord, den heliga skrift, skriften, ja kärt barn har många namn. Bibeln är den kristan kyrkans grund, de skrifter som är grunden för den kristna tron ända ifrån första ordet i Genesis till sista ordet i Uppenbarelseboken. Bibeln har för oss kristna alltid haft en naturlig plats som det vägledande i våra liv, de föreskrifter som Gud har gett oss, och de skärpningar av dessa som Jesus gör i Bergspredikan har format den kristnes liv och levnadssätt i många århundraden. Genom att det europeiska samhället har varit ett kristet samhälle så har Bibeln även präglat hur samhället ser ut och vilka regler som vi lever efter, man har till och med stiftat lagar utifrån dessa skrifter, viktigt att notera är att många av dem inte var särskilt bra. I och med upplsyningen och modernismens intåg i historien så har Bibeln som ett viktigt dokument för samhället minskats, och man har förskjutit Bibeln som en auktoritet att lyssna till. Men de kristna har kämpat vidare och trott att det är i dessa skrifter som vi får kunskap om Guds handlande med sitt folk Israel, och det är i dessa srifter som vi får kunskap om evangeliet om Jesus Kristus, Gud som blev människa och som kom till jorden för att frälsa mänskligheten.

Man hade trott att detta skulle fortgå att i alla fall de kristna skulle fortgå i tron på Bibeln som det som är vägledande för det kristna livet, men det är inte något som är givet bland kristna idag. Man kan inte utgå ifrån att alla kristna betraktar det som beskrivs i Evangelierna som sanning. Genom historisk-kritisk forskning så dissekerar man denna trosurkund, man dissekerar den tills det enda av vikt som återstår är i vilket område som Jesus började sin verksamhet, varför han började sin verksamhet eller vad den innehåller kommer på andra eller tredjeplats.
Vid bibelstudium och i konfirmandundervisning så försöker man hitta på ursäkter och bortförklaringar till varför det står som det gör i Bibeln, man dissekerar texterna och hittar på ursäkter varför det står som det gör på vissa ställen. Man ser på förakt på det som Gud gör med till exempel Sodom och Gomorra, städer som respresenterar ondska och synd. Något som enligt Gud borde förstöras.
Det är klart att man måste se även på Biblen med förnuft och klarsyn och närma sig texterna med tiden för dess tillkomst i åtanke, men man måste komma ihåg att Bibeln inte är någon historisk urkund utan att det är en trosurkund. Texter som är till för att vittna om Guds storhet och Guds verk med sin skapelse, som är till för att berätta om Jesus och ingjuta hopp i människors hjärtan. Men när man i kristna kretsar börjar bortförklara Bibeln och hitta på ursäkter för Jesus och Guds handlande då är man nog ute på djupt vatten. Man överger bibeltexterna i förkunnelsen och går istället till mer nyandliga texter eller pratar i allmänna ordalag om livet och kärleken. Man bortser från en del texter och till och med en del Jesusord för att det inte stämmer överrens med sin egen Gudsbild. Mitt tips är: Ge Bibeln och dess texter en chans, försök inte forma texterna och Gud efter din egen bild av vad de och han skall vara utan låt texterna om Gud och Gud själv forma dig.

Umeå 2012-02-01

Ett inlägg i julkommersen.

Nu i juletid så är kommersen i full gång och Svenskarna spenderar mer ön vad de gör under resten av året.
Gladeligen så går även välgörenheten upp under denna tid, och vi ger mer än vad som är vanligt, om det beror på julens budskap
eller dåligt samvete är väl svårt att säga, och upp till var och en, troligen vill man bara göra en god gärning.
När nu folk vill göra en god gärning så kan man ju tänka att detta borde uppmuntras av staten, man kan tänka att de borde se positivt på
att folk kan få fira jul i värme med mat på bordet och kanske någon enstaka julklapp, människor som resten av året lever i misär och utan
egna medel.
Det jag tänker på är socialstyrelsens handlande i den fina kommunen Alingsås där pingstkyrkan och socialstyrelsen tidigare har haft ett samarbete.
man har från pingstkyrkans sida genomfört en insamling varje år till en så kallad julgåva i form av presentkort som sedan socialstyrelsen
har hjälpt till med att dela ut då de har de nödvändiga kontakterna för att se vem som behöver det ekonomiska stödet mest.
Men nu i år så har socialstyrelsen bestämt sig för att dra sig ur samarbetet och inte hjälpa till med att dela ut presentkorten, detta med resonemanget
att man måste vara noga med att skilja på välgörenhet och ekonomiska åtgärder som kommunen skall stå för.
Detta leder till att de som verkligen behöver dessa gåvor i  form av pengar till mat hyra och kläder riskerar att inte få det i år, även om pingstförsamlingen
i Alingsås har bestämst sig för att försöka genomföra en utdelning i alla fall.

Det som är den stora frågan här är väl egentligen var medmänskligheten finns? Vill vi verkligen vara ett samhälle som styrs av så mycket byråkrati
att det skall stå ivägen för att de som har det svårast ska få hjälp som de behöver. Spelar det egentligen någon roll var pengarna kommer ifrån? Borde inte
socialstyrelsen endast vara glad att det finns någon som vill lätta deras ekonomiska börda i form av socialbidrag och annat ekonomiskt stöd.
Är det den anda som vi vill känna av i juletid, ”nej tyvärr så får du inga pengar i år för det är ju någon vänlig själ som har samlat in dem och så kan vi ju inte
ha det i samhället, det förstår du väl”. Jag tror ärligt talat inte att den förälder som får se sitt barn gå hungrigt bryr sig om var pengarna kommer ifrån, om det kommer
från staten, kommunen, eller frivilliga krafter som vill göra en god gärning. Huvudsaken är väl ändå att dessa människor som lever på eller under svältgränsen har råd
med mat i jul. Låt för Guds skull medmänskligheten skina igenom någon gång på året, om folk för en gångs skull vill vara givmilda och tänka på andra, uppmuntra då det
istället för att dra fram en massa byråkratiskt skitsnack. Om vi försöker vara mer människa och mindre robot så ska vi se att vi kommer att få ett trevligare samhälle att leva i.

Avsaknaden av ett öppet kyrkorum…

Hur ser vi egentligen på kyrkorummet idag? Som konsertlokal, Gudstjänstlokal, Samlingsplats? Jag tror att Kyrkorummet kan vara allt detta, även om jag tycker att det främst ska vigas till Gudstjänst, bön och samtal med Gud. Men det är inte så lätt att vara i kyrkorummet och be och samtala med Gud när kyrkans portar är stängda och kyrkorummet är släckt. Visst så kan man be hemma och det borde man också göra, men ibland så vill man vistas i Guds hus för att på något sätt få en ”närmare” relation till Gud. Genom de olika symboler som finns i kyrkorummet och den stämning som sitter i väggarna av ofta flera hundra år av böner och lovsånger som har yttrats i dessa lokaler.

Det är som sagt svårt att gå till kyrkan för att be när det är både släckt och låst. Men samtidigt kan jag ha förståelse för skälen att stänga kyrkorummen tidigt, allt för mycket stölder och vandalisering har pågått i kyrkorummen när de har varit öppna sent på kvällen, men samtidigt kan jag känna att människors önskan om att få tillgång till ett ställeför bön och lovsång borde få gå före materiella värderingar…

Sedan så kan jag finna andra skäl till varför kyrkorummen borde vara öppna längre och oftare, för mig så symboliserar en levande kyrka även öppna kyrkolokaler. En kyrka som i princip endast är öppen mellan 10-13 på söndagar är för mig inte kännetecknande för en levande kyrka. Även om begreppet levande kyrka inte hänger på att kyrkorummet är öppet så har kyrkorummet och kyrkan som byggnad ett stort symboliskt värde för hur kyrkan uppfattas i samhället.

Jag vet att detta är en gammal diskussion och att man ofta prioriterar de materiella stölderna och vandaliseringen som övervägande argument för att ha kyrkorum öppna kortare tider och oftast dagtid då inte så många kan gå. Men man kan ju alltid önska att utvecklingen kan vända att vandaliseringen och stölderna upphör och att kyrkorummet återigen kan vara en öppen, levande lokal.

 

Kalla Fakta ”Granskar” frälsningsarmén.

Har nu idag sett Kalla Faktas så kallade ”Granskning” av Frälsningsarméns arbete, eller som det till slut blev deras inställning mot homosexuella och deras roll som någon slags gömd djup diabolisk kraft som är ute efter att störta vårat demokratiska ”alla ska tycka lika” samhälle.

Ett enligt mig ett väldigt vinklat program, uatn någon tillstymmelse till objektivitet, och jag vet inte vilket avslöjande det egentligen påstår att dom gör! Vad jag har förstått så är det ingen hemlighet att Frälsningsarmén har en värdegrund där man bland annat har som krav att frälsningssoldaterna om de har en homosexuell läggning avstår från att leva ut sin sexuella läggning då de inte anser att detta är Guds vilja. Om man hade velat ta reda på detta så kunde man ju helt enkelt ha frågat, jag tycker att det är lite ”over the top” att gå in med gömd kamera och mikrofon och spela intresserad av att bli frälsningssoldat fast man är HBT-person.

Detta lägger jag mig egentligen inte i då jag anser att de får ha vilken värdegrund de vill, även om jag inte håller med om att man måste avstå från utlevd homosexuellt beteende för att kunna tjäna Gud.

Det som egentligen irriterar mig är att man far med lögn och osanning i detta inslag, man påstår bland annat att frälsningsarmén vägrar att hjälpa HBT-personer, detta är lögn och åter förbannad lögn, Frälsningsarmén hjälper alla som är i behov av hjälp, utblottad, missbrukare, svart, vit, hetero,bi,trans eller homosexuell. De gör ingen åtskillnad på människor i det arbete som de utför i samhället, hade de gjort det så hade det varit en berättigad kritik. Sedan så blir jag lite irriterad på den allmäna synen vad ett trossamfund skall vara. Enligt den allmänna synen så verkar det som att i ett religiöst samfund där  får man inte ha vilken värdegrund man vill och man får inte tycka som man vill för då strider det direkt mot de mänskliga rättigheterna. Newsflash! Det är ingen rättighet att vara med i ett religiöst samfund, eller en sekulär förening för den delen, det  är ingen mänsklig rättighet att bli frälsningssoldat, lika lite som det är en mänsklig rättighet att bli döpt eller spela i A-laget i Elitserien.

Vi har yttrande och åsiktsfrihet i Sverige, denna måste respekteras annars är det ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Människor får tycka vad de vill, även om det är hur urbota dumt som helst, därför så samlas människor i olika sammanhang där man känner att man hör hemma, man har samma livssyn och värderingar i olika frågor. Låt det vara så ! Eller skulle kanske RFSL ge ett informationsuppdrag åt en som öppet hatar HBT-personer? Ska man som medborgare i detta samhälle inte kunna kräva det på samma principer som nu drivs?

Frågeställningen som Kalla Fakta började i var om ett samfund som inte vill ha utlevande homosexuella som predikanter ska få statliga bidrag. Detta är en väldigt berättigad fråga som var och en få ta ställning till efter deras egen personliga övertygelse.

Men jag tycker inte att det är detta som inslaget handlar om eller debatten nu heller handlar om, den handlar ytterst om åsikts och yttrandefrihet och rätten att inte bli diskriminerad för vilken sexuell läggning man har. Åsikts och yttrandefrihet gör att man som samfund får ha dessa åsikter och ta in medlemmar efter dessa åsikter också, eftersom att vara del i ett samfund inte är en mänsklig rättighet så är inte heller dessa kriterier inte heller en diskriminering av HBT-personer. Detta är vad jag har landat i efter en hel dag av funderingar.

Märk väl! Detta är inte ett inlägg där jag på något sätt menar att uttala mig negativt mot HBT-personer! Jag står för alla personers mänskliga rättigheter så som de är fastställda av Europakonventionen och Svensk Lagstiftning. Denna artikel är till för att pålysa att vi alla är olika och att vi tycker olika och att detta måste få vara okej! Att det är lika viktigt att upprätthålla alla de mänskliga rättigheter som våra bestämmande organ har fastställt.

Det är ju just detta som ska vara det stora i ett demokratiskt pluralistiskt samhälle, nämligen att alla har rätt till sin egen åsikt,tro och läggning.  Man ska kunna ha det utan att bli trakasserad av någon, man ska kunna fungera tillsammans i samhället som vuxna människor utan att ständigt ligga i strupen på varandra och säga att den ene kränker den andres mänskliga rättigheter. Gör inte Europakonventionen till ett vapen i en strid som aldrig kommer att ta slut om vi inte fullt ut accepterar att den andra har rätt till sin egen åsikt,tro och läggning. Vi måste lära oss att leva sida vid sida om varandra även fast vi inte gillar det! Get used to it!

Gud ge oss styrkan till att leva sida vid sida hur olika vi än är och att vi ändå ska kunna visa tolerans och kärlek mot varandra.

Amen!